Vår matte, som varit borta alldeles för länge!
Vilde och Tassa svansade runt hennes ben och
skulle kela och gosa direkt.
Men det gjorde minsann inte jag.
Å nej, så lätt skulle det inte gå!
Jag höll mig på min kant en bra stund fast hon
lockade på mig.
Hon måste lära sig att det krävs en hel del
om man vill vara en katts människa!
Man kan inte bara göra som man vill.
Åka bort i en hel vecka! *fnys*
Till slut gav jag med mig, när jag tyckte att
hon lidit tillräckligt.
Och jag måste erkänna att det var underbart
skönt att bli klappad och kelad med av matte
igen. *kurrrr*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar